Jag vaktar mammas lägenhet ute på Kvarnholmen. Solen är av bly, det är hett och kvavt. Bussarna mot Slussen härifrån är rätt tomma nu, ett par fuktiga och klibbiga själar med glasartad blick befinner sig i de rullande bakugnarna. I tunnelbanan trillar folk dåsigt in i varandra och orkar inte ens utbyta ett ont öga utan trevar vidare i sin egen värld. Jag cyklar mest.
På nätterna är asfalten ljummen och då och då fångar man en mjuk vind som ett tungt andetag. En svag svalka när mörkret faller gör att sinnet vaknar lite, själen tänjs ut och då hör jag allt det där som i vanliga fall täcks av vardagens brus. I sovrummet hänger vita skira gardiner som kastar in solens morgonhälsningar i kanon varje gryning. Jag somnar om, snurrar runt för varje grad som stiger i rummet och drömmer sådär djupt och verkligt. Vid åtta anländer ett gäng byggarbetare här ute på gatan i pepparkakskostym på grävmaskiner. Så blir dagen ett faktum och jag hoppar i gympaskorna och beger mig ut på promenad utmed vattnet, runt holmen och upp över Henriksdalsbron. Två varv. Båtarna rusar ut från stan likt ett pärlband över Saltsjön och turisterna hänger över relingen som nyfikna luktärter. Alla vinkar glatt, varje dag. Jag har massor av nya vänner.
I lördags tog vi bilen ut till Alexandras familjs gård i Gnesta. Alla hade jordgubbar med sig istället för blommor som tack för gästfriheten. Vi badar, tuggar på grässtrån, diskuterar och fantiserar kring vad vårt trådlösa samhälle nu ska göra med alla nedgrävda telefonlinor. Grillen tänds, det blir tyst en stund och snart är även fyra kilo jordgubbar rensade och uppätna. I entrén till huset, lite makabert placerad, står en uppstoppad varg. Varje gång jag går in i huset hoppar jag till och får sen lust att klappa djuret på huvudet tills det åter igen går upp för mig att det är ett kadaver. Tydligen är det en gammal släkting skjutit vargen i Sibirien. Vid tassarna på stenhällen ligger Alexandras hundar Molly och Cilla och kippar efter andan i värmen.
Jag plockade en bukett blommor i förrgår. Jag skulle egentligen bara ta en liten prästkrage, den där perfekta lilla blomman jag fick syn på. Så jag slet upp en hel familj. Det var kanske bäst så. De har ju vuxit upp ihop så det är väl fint att de får åldras tillsammans då med. Det blev en väldigt vacker bukett i alla fall, så stor att jag inte kunde hålla den ensam i ena handen. När jag kom hem hade jag tre små bett på armen jag plockat blommorna med, precis bredvid varandra. Som ett litet hjärta. Det kliar inte så mycket, känns lite fint liksom. Sommarfint. Idag kommer en gammal vän hem och hälsar på, imorgon en ny. Tid för eftertanke, men jag hänger mest i nuet. Det är bäst att passa på, som man säger här i Sverige.
Vi hörs.
