Björken sover, jag är vaken

Det här med döden. De flesta lever som om den inte fanns. Om den kommer i någons sfär är det i samband med en hemsk trafikolycka de kanske passerar, en farmor som går bort, en arbetskamrat som får cancer eller en ”21-årig man blev knivhuggen på Folkungagatan i Stockholm, natten till lördag”.  Utanför men sällan ifrån ens eget liv. Fast det är där den är högst aktuell.

Vi stoppar i oss mediciner som egentligen bara lindrar symtom på sjukdomar som fortfarande består, men i effekten av att symtomet försvinner hamnar vi i tron om att vi är botade. Utan att egentligen ens tittat på själva orsaken och därefter hanterat oss utefter just den. Det skrivs ut antidepressiva till människor som söker hjälp för existentiella kriser… Vad vore människan om den inte fick ifrågasätta sin existens?! ”Vad gör jag här?” ”Vad är mitt syfte?” ”Var kom jag ifrån?” ”Var ska jag?” ”Vad händer efter detta?” Är det inte ignorant att inte undra dessa saker som människa? Varför döva en människa som har vågat börja ställa sig de där frågorna? Om man inte är väldigt, väldigt rädd för det vi vet, döden och i samma sanning: livet. Det, om något, måste vara galenskap. Att döda liv. Det första vi är, är existens. Och den kan man bara fånga i nuet, och där finns livet. Allt efter det är en biprodukt. Kroppen, armar, ben, hus och arbete. Om inte medvetandet finns, vad finns då?

Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att vi föds, nuet och att vi kommer att dö. Men vi spenderar största delen av livet att akta oss för sistnämnda. Aktar oss så mycket att vi missar nuet. Alltså livet. Bygger upp tryggheter efter erfarenheter vi lärt oss. Mekaniskt… det är den döda vägen. Vi blir mer och mer besvikna med livet istället, arga på att saker inte blir som vi ”planerat”, skaffar oss försäkringar efter öden vi fantiserat ihop på tid och lån av upplevelsen nuet. Återupplivade upplevelser är alltid döda. Vi kan aldrig skapa exakt samma ögonblick vi tidigare upplevt. Så vi väljer alltså en död väg fast vi lever, för att vi är rädda för döden.

Jag vet att jag ska dö. Å, vad härligt nuet är då! Mina val blir annorlunda än de gjorda på lånad tid. De leder mig till saker jag vill på riktigt. Som berör. Nu är då jag vet att jag finns. Sen vet jag inte. Verkligt liv är nu. Om jag vill, ja, då får det bli nu. Allt annat är ignorans av liv.

1 comment
  1. De där va ungefär den klockrenaste texten jag någonsin har läst! Tack för de, och ifall om du är intresserad har jag fortfarande gåshud efter ditt underbara inlägg.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: