Radhus

familjeportratt2008

1985. Pappa, mamma, min halvsyster och jag flyttar in i ett av då Sveriges största radhusförorter, till just ett radhus. Lågkonjunkturen har precis bytts ut mot högkonjunktur. Man smäller upp radhus på löpande band i fraktalmönster utifrån det platta samhällets mataffär. I och med de relativt billiga bostäderna hade folk råd att köpa flådiga skinnsoffor och kristallglas som de förvarade i belysta vitrinskåp som glimmade ända ut på gatan. På helgerna hade de vuxna stora grillfester på utegårdarna, vi barn var satta i en av skinnsofforna framför ”Varuhuset” med lördagsgodis. I veckorna hade kvinnorna syjuntor och spred rykten som löss byter hjässor mellan längorna. Det tog inte lång tid innan grillfesterna resulterade i svartsjukedrama, syjuntorna i svek och inköpen började grundas på avundsjuka snarare än familjens gemensamma välfärd.

De flesta papporna gick hemifrån i kostym med en svart portfölj i handen. Mammorna hade omhändertagande yrken som sjuksköterska, butiksbiträde och dagis- eller skolfröken. Min pappa hade också en portfölj, fast en brun, som han förvarade noter och gitarrsträngar i. Jag har fortfarande inte sett den lämnat hemmet förutom då han flyttar. Han gick inte till arbetet i samma ström som de andra vid 8-9, utan då gick då in i ”arbetsrummet” på nedervåningen, satte sig på sin höga träpall med gitarren i knät och började sjunga, alternativt ställde han sig mitt i rummet framför fönstret med ett gäng jongleringsbollar eller käglor. Somliga dagar hade även pappa möte där, det var oftast med en ungersk clown-kollega som kunde sluka eld.
Fönstret vette rakt ut framför gångvägen till bussen och även mot vårt kvarters parkering, vilket innebar att alla som gick förbi fick en egen liten föreställning av pappas rep varje dag på väg till arbetet. Grannarnas viskningar gick i kanon: ”Vilka är det?”, ”Vad pysslar den där gapande märkliga mannen med i fönstret?”, ”Vad lever han på egentligen? Lek!?”, ”Åh, den stackars kvinnan… Hon måste försörja hela familjen!”.
I samma veva blev mamma kommunalråd och passade på att omfördela hela kommunens budget i sosse-modell. Det var inte populärt i borgarområdet där man precis köpt ny bil genom företaget.

Året därefter började jag i första klass. På uppropet var föräldrarna med, det slängdes ett par igenkännande blickar mot pappa, men när mamma presenterade sig höjdes ögonbrynen på fler.  Mamma tog tillbaka sitt flicknamn när hennes första äktenskap tog slut med min halvsysters pappa, innan min kom in i bilden. Efter det ville hon inte byta igen hon och pappa gifte sig. Eftersom jag har fått pappas efternamn så jag var inte direkt spårad till henne förutom just vid sådana här tillfällen. Det stod alltså två efternamn på brevlådan ute på gatan, fem meter framför pappas replokal. Jag lyckades skramla på mig ett par lekkamrater i alla fall. Ett par av dessa försökte ringa hem till mig för att fråga om vi kunde gå ut och leka. Men möttes istället av pappas just då största fritidsnöje, nämligen att svara med hela sin akustiska signallåda i djupläge:

–       KRIIIIIMIIIINAAAALEN!

… klick.

Samma vinter skilde sig mamma och pappa. Pappa flyttade in i en tvåa i grannsamhället närmare pendeltåget. På lekplatsen mellan höghusen var det oftast tomt. Det hängde en plastlina mellan två fördärvade tallar tvärs över, där en arabisk äldre liten kvinna brukade hänga sin tvätt. Sen satte hon sig på en medtagen pall och stickade tills tvätten var torr. Jag träffade sällan andra barn där. Pappa och jag roade oss oftast med att se på nya Tv 3 och program som The A-Team och Magnum P.I. Pappa kunde lyfta på ena ögonbrynet precis som Tom Selleck. Ibland på helgerna åkte vi ut på landet och fiskade, i bilen ut lyssnade vi på musikalen Cats eller Frank Sinatra.

På nedervåningen gjorde mamma ett såkallat middagsrum av pappas gamla arbetsrum. Det var tyst och ekade lite. Jag var första barnet i klassen som fick hemnyckel. En kväll när jag blev avsläppt hemma av en klasskamrats mamma efter ett knatte disco satt mamma med rosiga kinder i vår vita hörnsoffa med en ”virre” i handen tillsammans med en av områdets portfölj-karlar och fnissade. Han var skattedirektör, rökte Moods cigariller och tränade områdets pojkar i fotboll. Ett år senare bodde vi alla ihop, jag hade något som kallades styvpappa och två äldre styvsyskon. Även samhället vi bodde i hade fått två stora fotbollsplaner med nytt fint konstgräs mitt i centrum av kommunen. Grannarna hade slutat stirra, var nöjda och mamma accepterad.

Vi flyttar ut från radhusområdet in till ett lådhus. Det står nu fyra efternamn på brevlådan.

1 comment
  1. Gillar din ton,
    pulsen i språket.
    Jonna hade rätt.
    //Per-Juan

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: