Tomtenissar, chokladsås och Paul

En kvav, suddig och bakis sommarförmiddag ringer Micke och väcker mig.

–       Vill du hänga med till moderna och se Paul Mccarthy?

–       JA!

–       Slussen om1h?

–       Okey.

Kul och bättre än att vistas inne i min överhettade lilla etta bland avdunstade vinglas och möjlighet till eftertanke på gårdagen. Ångesten ligger som ett tomt bowlingklot i magen. Ingen plats för mat. Timmen och färden dit går snabbt i min bakis-dimma. Jag hinner varken fråga Micke mer om utställningen eller fundera kring den mer än att snabbt konstatera att Beatles-stjärnan tydligen även skapat annan konst utöver musiken. Så står vi plötsligt utanför annexet bredvid Moderna museet, värmen hänger tung i luften över gårdsplanen men min alkoholdimma börjar lätta. Annexet är byggt i sten, kallt och fuktigt. Det har en lång korridor med 4-5 rum på var sida och är helt nedsläckt. I varje rum står en tv och en stol. Inget mer. Videokonst? Jag vet inget om videokonst. Stämningen känns inte Beatles direkt… I korridoren hör man grymt, ångestskrik och stön. Men jag tänker att han har säkert haft en mörk period som alla andra. Slår mig ner i första lediga rum och börjar titta. Ur tv-apparaten väller dvärgar och folk utklädda (hälften nakna på underkroppen) till tomtenissar, badandes i en sjö av chokladsås bland trasiga plywoodskivor. ”You can’t do this, it’s Christmas eve!” vrålar en av dem, medans en annan idkar tidelag på Rudolf i Tomteverkstaden. I ett annat rum klär en magister av sig på underkroppen i en skolsal. I en tredje rullar svartvit film där kadaver dängdes i väggen så blodet sprutar. Våld, ketchup, juckande, majonnäs och sludder. Allt filmat utan sammanhang. Jag fryser in i skelettet och den kvava sommarvärmen är som bortflugen. Har samma man som skrev Yesterday också skapat det här? Kombinationen av bakfylleångest, förhoppningen om att se glad-pop-konst till chock av detta och lågt blodskocker gör att jag känner mig svimfärdig och vill fly. Micke och jag möts på andra sidan huset:

–       Du ser lite blek ut Anna…?

paul_mccarthy

Vi går in i museets huvuddel där resten finns. Det är lite varmare och ljusare lokaler där förstås. Utställningen antar en lite färggladare form men kladdets och äcklets estetik följer oss med män juckande mot träd men nu omgivet av mer kända ansikten som Musse pigg, Michaels Jacksons apa ”Bubbles” och George Bush. Nåväl, min ansiktsfärg börjar återgå till rosigt solkysst igen och vi beger oss därifrån. En rätt tyst hemresa. Jag är helt upptagen med att bearbeta det lilla trauma jag varit med om, omvärdera Beatles och ta ställning till vad konst egentligen är. Precis när Micke reser sig upp och ska hoppa av tunnelbanan på hans station får jag i alla fall ur mig:

–       Jag kommer aldrig kunna lyssna på Beatles på samma sätt som förr!

Varpå det är Micke som blir vit och lång i ansiktet. Dörrarna stängs och han står kvar på andra sidan och stirrar på mig med halvöppen mun. Jag förstår inte riktigt hans reaktion. Tåget åker, min mobil ringer. Micke:

–       Men Anna! Det var ju inte DEN Paul. Det var Paul Mccarthy, inte Paul Mccartney…

Jag är imponerad över hur mycket av den där dagen jag minns, trots att det är över tre år sen och mitt rätt suddiga medvetande i baksmällan. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i konst som upprör eller provocerar. Men Mccarthy lyckades sannerligen sätta avtryck i mig, och om det var meningen så lyckades han med god marginal.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: