Archive

byråkrati

Läs här.

Advertisements

girl

Enligt en studie från 2005 grundad på en gedigen forskning i området om hur och varför människor blir och håller sig lyckliga framgår att 50 % av vår lycka är bestämd av en grundnivå, som vi inte kan påverka utan det handlar om våra gener och fysiska förutsättningar helt enkelt.

Endast 10 % beror på yttre omständigheter som pengar, framgång, materiella ting, utseende osv.  Så påståenden som: ”Bara jag får det där jobbet, så kommer det ordna sig.” ”Bara jag går ner 10 kg kommer mitt liv bli annorlunda och jag lyckligare.” är helt irrelevanta. Dessa saker kan göra oss lyckliga för stunden men sedan klingar lyckokänslan av och detta bidrar snarare till en ökad jakt efter att fylla det nya tomrummet man skapat i första vevan, vilket sätter många i större olycka i slutändan.

Hela 40 % av vår lycka kan vi påverka själva genom medvetna handlingar. Det är stort!

Det har också gjorts studier på av vilka tanke- och handlingsmönster som är typiska för de ”lyckligaste” människorna. Här är ett urval:

–       De ägnar mycket tid åt familj och vänner, de vårdar och njuter av dessa nära relationer.

–       De har lätt för att uttrycka tacksamhet över vad de har.

–       De är ofta först med att hjälpa medmänniskor.

–       De har en optimistisk syn på framtiden.

–       De njuter av livets glädjeämnen och försöker leva i nuet.

–       De motionerar varje vecka, ibland varje dag.

–       De är djupt engagerade i vissa livslånga mål och ambitioner (som att bekämpa fusk, snickra skåp eller lära ut värderingar de tror på till sina barn).

–       Sist men inte minst: även de lyckligaste människor drabbas av påfrestningar, kriser och till och med tragedier, precis som alla vi andra. De kan bli precis lika förtvivlade eller upprörda i dessa situationer som du eller jag, men deras hemliga vapen är deras balans och styrka som de ger prov på när de hamnar i knipa.

Listan ovan bygger inte på att de ”lyckligaste” människorna handlar efter varje punkt. Det skulle förmodligen ingen mänsklig människa klara av… Utan några stycken lite beroende på vad för liv de lever.

Vi lever mitt i ett kaos av information, människor i ”rika” länder blir allt fattigare på just lycka för varje år. De söker på fel ställen för att de helt enkelt är vilse i informationsröran mellan reklam, samhällsnormer och tvivelaktig press. Härligt att komma över tillförlitlig information och forskning på området… Hoppas det sprider sig.

Alsike, 2009-05-19

Härmed intygas att Anna Elvira xxxxx (790519-xxxx) har haft anställning hos Cxxx Dxxxxxx Fotograf.

Anna arbetade som assistent och hade arbetsuppgifter som att ljussätta, viss kamerahantering, retuschering/kopiering, logistik/ planering och allmänna studiogöromål samt den sista halvan även som producent.

Jag är nöjd med Anna för hon vet vad som är upp och ner, kan bära en blixt och se skillnad på en gris och ett gökur. Hon har sinne för färg och form som krävs för att man skall arbeta med foto och vet hur man stoppar in en sladd i väggen. Anna har vidare en grym social förmåga, ett estetiskt sinne samt en otrolig förmåga att hålla koll och ordning på en produktion, både verbalt till kund och handfast på location. Hon är helt orädd för produktionskontakter.

Anna började arbetade här i september 2006 fram tills 2007, sedan projektbaserat under 2007.  Anställningen upphörde då Anna fick ett annat arbete. Hon är välkommen tillbaka närhelst hon vill, hon är saknad.

CD, Fotograf

Jag har deklarerat på internet. Skrivit under och identifierat mig med mitt personnummer och med en underskriftskod tilldelad mig i tillsammans med deklarationen. (Jag kommer väl ihåg hur jag skissade och skissade, övade och noga valde min första signatur. Pappa sa: ”Detta blir som din alldeles egna stämpel, som ett fingeravtryck… Så gör den så personlig du kan.” Så personlig behövde jag alltså inte vara nu.)
Jag ringer till A-kassan; en maskin säger till mig:
“DU har plats 37 i kön. Var god dröj.”
Jag väntar.
Jag får ett brev från Arbetsförmedlingen som nu har tilldelat mig en handläggare efter status på mitt ärende.
Jag går dit.
Väntar.
Min tur: ”Hej, jag heter ….” Det är som att titta rakt in i en guldfisks ögon. Mungiporna drar uppåt i en sekund, resterande av ansiktet hänger lika avslappnat som på min före detta meditationslärare efter en timmes session, men med en tom uttryckslös blick.
Jag ställer ett par frågor, efter varje bläddrar hon upp det gällande ämnesavsnittet i en broschyr som ligger på bordet mellan oss, vänd åt mitt håll. Och svarar mig exakt det som står skrivet i broschyren. Kan hon den utantill? Vad är meningen med mitt besök här då? De hade kunnat skicka hem den till mig istället. Jag ställer ytterligare ett par frågor. På en del svarar hon samma sak utan att blinka. Ens sucka. Det var som att trycka på repeat. Sen vrider hon sin dataskärm åt mitt håll:
”Stämmer de här uppgifterna om dig?”
”Ja, jo, ja… det verkar stämma.” säger jag.
”Då ska vi se…” tycks skymta en fundering i hennes ögon för första gången under vårt samtal som faktiskt vittnar om att det inte är en maskin jag sitter mitt emot.
”Det verkar som vårt system har hängt sig.” säger hon och antecknar mitt personnummer på en postit. ”Jag skriver att du är Självgående här. Så kallar vi dig om ett par månader igen”
Jag och mitt ID går hem. Vad skulle jag vara utan det?