Archive

poesi

I’m drenched
in the flood
which has yet to come

I’m tied up
in the prison
which has yet to exist

Not having played
the game of chess
I’m already checkmate

Not having tasted
a single cup of your wine
I’m already drunk

                                                                                                                                                                         – Rumi

(Fantasy)

by  Arthur Rimbaud

‘I went off with my hands in my torn coat pockets;
My overcoat too was becoming ideal;
I travelled beneath the sky, Muse! and I was your vassal;
Oh dear me! what marvellous loves I dreamed of!

My only pair of breeches had a big whole in them.
– Stargazing Tom Thumb, I sowed rhymes along my way.
My tavern was at the Sign of the Great Bear.
– My stars in the sky rustled softly.

And I listened to them, sitting on the road-sides
On those pleasant September evenings while I felt drops
Of dew on my forehead like vigorous wine;

And while, rhyming among the fantastical shadows,
I plucked like the strings of a lyre the elastics
Of my tattered boots, one foot close to my heart!’

– As translated by Oliver Bernard: Arthur Rimbaud, Collected Poems (1962)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

Nej jag vill inget ha till hälften !

Jag kräver hela himlen ! Hit med jorden!

Haven, floderna och bergsravinerna

är mina och jag schackrar inte!

Liv, mig mutar du inte med stycken

Allt helt och fullt ! Så vill jag ha det !

Jag vägrar ta emot hälften lycka,

Jag vägrar ta emot hälften sorg.

Allt jag begär är häften av den kudde

där varsamt pressad mot din kind

Liksom en värnlös stjärna, liksom ett stjärnfall

Stenen i ringen gnistrande på din hand….

1963  Jevtusjenko