Archive

resor


Min kusin Uffe och hans flickvän Fia har hederligt blåst liv i den gamla Sudersandsbiografen på Fårö. Den gamla ladan invigdes första gången som biograf 1954.

Det finns 138 platser i salongen och de kommer visa film cirka fyra gånger i veckan från midsommar till mitten av augusti. Biografen har bara en projektor så man får räkna med en bensträckare. Uffe och Fia lagt ner all ledig tid att renovera och rusta upp biografen sedan i slutet av förra året. Många originaldetaljer har bevarats, dock har salongen fått bättre belysning och ny ljudanläggning. Den gamla 35-millimetersprojektorn har kompletterats med en digitalprojektor och framför den gamla filmduken har en ny filmduk spänts upp. Tanken är att bevara känslan från 1953 men att själva filmupplevelsen ska ligga närmare 2011. Även de gamla snickrade träbänkarna finns kvar, men i biobiljetten ingår numera lån av dyna. På detta sätt kombineras kultur med komfort. Förutom filmvisningar kommer det även förekomma konst- och fotoutställningar, spelningar i litet format och servering i det gamla garaget.

Visningarna präglas givetvis av Ingmar Bergman men även Astrid Lindgrens arbete har en stor plats på programmet, plus ett par nyare filmer. Jag tror det kommer bli en magisk sommar på Fårö både i och runt den gamla ladan.

Jag vaktar mammas lägenhet ute på Kvarnholmen. Solen är av bly, det är hett och kvavt. Bussarna mot Slussen härifrån är rätt tomma nu, ett par fuktiga och klibbiga själar med glasartad blick befinner sig i de rullande bakugnarna. I tunnelbanan trillar folk dåsigt in i varandra och orkar inte ens utbyta ett ont öga utan trevar vidare i sin egen värld. Jag cyklar mest.

På nätterna är asfalten ljummen och då och då fångar man en mjuk vind som ett tungt andetag. En svag svalka när mörkret faller gör att sinnet vaknar lite, själen tänjs ut och då hör jag allt det där som i vanliga fall täcks av vardagens brus. I sovrummet hänger vita skira gardiner som kastar in solens morgonhälsningar i kanon varje gryning. Jag somnar om, snurrar runt för varje grad som stiger i rummet och drömmer sådär djupt och verkligt. Vid åtta anländer ett gäng byggarbetare här ute på gatan i pepparkakskostym på grävmaskiner. Så blir dagen ett faktum och jag hoppar i gympaskorna och beger mig ut på promenad utmed vattnet, runt holmen och upp över Henriksdalsbron. Två varv. Båtarna rusar ut från stan likt ett pärlband över Saltsjön och turisterna hänger över relingen som nyfikna luktärter. Alla vinkar glatt, varje dag. Jag har massor av nya vänner.

I lördags tog vi bilen ut till Alexandras familjs gård i Gnesta. Alla hade jordgubbar med sig istället för blommor som tack för gästfriheten. Vi badar, tuggar på grässtrån, diskuterar och fantiserar kring vad vårt trådlösa samhälle nu ska göra med alla nedgrävda telefonlinor. Grillen tänds, det blir tyst en stund och snart är även fyra kilo jordgubbar rensade och uppätna. I entrén till huset, lite makabert placerad, står en uppstoppad varg. Varje gång jag går in i huset hoppar jag till och får sen lust att klappa djuret på huvudet tills det åter igen går upp för mig att det är ett kadaver. Tydligen är det en gammal släkting skjutit vargen i Sibirien. Vid tassarna på stenhällen ligger Alexandras hundar Molly och Cilla och kippar efter andan i värmen.

Jag plockade en bukett blommor i förrgår. Jag skulle egentligen bara ta en liten prästkrage, den där perfekta lilla blomman jag fick syn på. Så jag slet upp en hel familj. Det var kanske bäst så. De har ju vuxit upp ihop så det är väl fint att de får åldras tillsammans då med. Det blev en väldigt vacker bukett i alla fall, så stor att jag inte kunde hålla den ensam i ena handen. När jag kom hem hade jag tre små bett på armen jag plockat blommorna med, precis bredvid varandra. Som ett litet hjärta. Det kliar inte så mycket, känns lite fint liksom. Sommarfint. Idag kommer en gammal vän hem och hälsar på, imorgon en ny. Tid för eftertanke, men jag hänger mest i nuet. Det är bäst att passa på, som man säger här i Sverige.

Vi hörs.

Efter att ha sett en solnedgång vid två fick jag en trött, varm och god fredags- eftermiddag på thailändskt vis i blinkande belysning med norrländskt sällskap mitt på söder i Stockholm. Fin kombination.

Jag bjuder på ett fotoalbum från min 30 års resa till Paris i maj. Som en påminnelse om uteserveringar, fågelkvitter och varm asfalt. Klicka på bilden längst upp till vänster, för att sedan komma vidare i albumet fortsätt med att klicka på den lilla bilden åter till vänster under den aktuella stora. För att gå tillbaka, klicka på den lilla till höger under den stora. Ja, ni fattar…

fryksas

På väg mot Fryksås, någonstans i Orsa-skogarna. Jag hoppar förvånat upp av att min mobil ringer. Fungerar den här?
”Haloo…?”
”Hej! Jag har en kort fråga bara.”
”Hej! Jaså? Ja, jag pratar här jo… I skogen” Fortfarande förvånad över teknikens under.
”Vill du följa med mig till Belgrad på ett jugoslavisk bröllop? Det står M’s namn på biljetten men det är slut nu… ”
“OJ! Slut? Men hur MÅR du?”
“Jo, jo… det är okay. Men jag vill ha sällskap såklart. Kan vi ändra namnet på biljetten så är den din. Måndag till tisdag. Bröllopet är på lördagen. Hostellet kostar €38/natten. Det är allt.”

dsc_00725

Att stiga ur bilen i skymningen vid Oreälven i Skattungbyn efter fyra timmars färd från stan är lite som när ett plan startat, lyft, tagit sig igenom ett grå-mjölkigt tjockt skikt moln och rätar ut sig över ytan. Uppe i atomsfären.

Framme.